Ztefan och Jessica

Historien om Ztefan hör tätt ihop med historien om Jessica Holmberg, distansryttare, och är en alldeles speciell historia som speglar en envis kvinnas kamp för det hon tror på och kärleken till en häst.

Tålamod, envishet, självdisciplin och att inte ge upp är honnörsord för en riktigt duktig distansryttare, berättar Jessica, och hon besitter själv, utan tvekan, alla dessa egenskaper.

När Jessica köpte Ztefan fick hon betala 5000:- + moms för en undernärd, lössangripen, 8 månaders hingstunge med luftvägsinfektion. Inskrivet i kontraktet fanns att Ztefan skulle vara inkörd vid tre års ålder.

Jessica jobbade på med lille Ztefan, som var en bökig unghingst och gångerna var många när hon fick åka hem från jobbet, efter telefonsamtal från någon, för att fånga in sin busiga pojk som inte alls ville gå dit andra ville att han skulle gå. Ofta slet han sig när någon annan skulle ta honom in och ut till hagen, med Jessica var det sällan några problem.

Inkörning

Jessica tömkörde honom efterhand och han var besvärlig. Han gjorde höga hopp i luften och la sig sen på sidan, helt enkelt för att bli av med grejerna. Han accepterade till sist tömmarna och linorna och började funka hyggligt bra, men när vagnen skulle hängas på gick det helt åt skogen. Ztefan återgick till sin gamla vana, hoppade, landade på sidan och slog ut tänderna. Med en vagn hängande på där bak blev det hela mycket kaosartat innan situationen till sist löstes upp.

Jessica funderade och kom fram till att det var kanske inte så smart att köra in Ztefan, trots allt. Jessica slutade med de försöken och red så småningom in honom i stället. Det gick bättre, även om också det var mycket jobb. Så en dag råkade en mycket duktig hästtränare, speciellt duktig på att köra in unghästar, befinna sig i grannskapet. En kompis pratade med Jessica och tyckte att nu hade hon ju chansen att få hjälp av någon som kan det här med inkörning så varför inte försöka? Jessica tyckte att det gott kunde vara värt ett försök och hoppades att det skulle gå bättre denna gången.

Vanlig sele funkade rätt bra även om Ztefan var misstänksam och lite orolig. Så bestämde de sig för att lägga en loksele på honom. Jessica såg hur misstänksam Ztefan blev. Han blev helt stel och ville inte alls röra på sig. Helt plötsligt reste han sig rakt upp på sina bakben i hela sin längd, slog helt runt, och landade hår rakt ner på huvudet. Det såg riktigt illa ut, hästar är tunga djur och när de dånar rakt ner på huvudet är det många kilo skallen får ta emot. Ztefan var helt oförmögen att ställa sig upp själv på länge och när de väl fick upp honom på benen var han helt groggy och vinglig och kunde varken stå eller gå utan hjälp.

Utdömd

Man fick till slut upp honom på en transport och körde iväg med honom till djursjukhuset. Där konstaterade man ganska snabbt att Ztefan var utom all hjälp och att det allra bästa som Jessica kunde göra var att göra lidandet så kort som möjligt för honom, alltså avliva honom. Jessica propsade dock på att man skulle röntga honom så att hon fick reda på om det fanns några allvarliga skelttskador. Så skedde och inga skelettskador syntes på röntgen.

Vad man då kunde konstatera var att Ztefan alltså måste ha slagit i sitt huvud så rejält att han hade fått en blödning i hjärnan.

Jessica ville trots denna dåliga prognos inte ge upp utan Ztefan blev stående kvar på Djursjukhuset helt nerdrogad för att använda hjärnan så lite som möjligt. Efter ett tag slutade han att äta och man sa återigen till Jessica att hon borde avliva honom för det skulle aldrig gå det här inte. Jessica åkte dit och upptäckte att de hade lagt betfor på hans mat, för att göra den aptitligare. Det var bara det att Ztefan inte tyckte om betfor… Jessica tog bort maten och gav honom ny mat, utan betfor, och han åt igen!!!

Ztefan hemma igen...

Efter två veckor tog hon hem sin Ztefan och en mycket lång konvalecens började. Han fick stå inne i box i tre månaders tid. Han trillade ofta omkull och kunde inte lägga sig ned själv på ett halvår. De gånger han låg ned var när han hade ramlat.

Efter tre månader i box skulle så Jessica börja släppa ut honom i hagen. Det var mitt i vintern och mycket snö, och tur var väl det, säger Jessica. Han ramlade igen och igen och igen. Han gick helt snett med hela kroppen och måste stöttas upp efter tre fyra steg annars gick det över styr och han trillade. Han slog ofta huvudet i olika saker och fick liksom lära sig allt om igen, att stå och att gå.

Det blev många återbesök på Djursjukhuset men efterhand började man till och med där tro på att man kanske skulle kunna låta honom leva ändå, trots allt. Självklart skulle han aldrig bli helt bra och att kunna rida honom igen var inte ens att tänka på, men... Segern över döden klev långsamt närmare.

Den långa vägen tillbaka

Efter ett och ett halvt år satte sig Jessica på Ztefan, för första gången efter olyckan – och han ramlade omkull igen när han travade iväg lite för snabbt i svängen på ridbanan, Nu skulle han ju inte bara balansera upp sig själv utan även en ryttare.

Det tog några år innan Jessica kunde göra det som hon tyckte var allra roligast att göra med sin Ztefan; rida ut i skogen. Men till sist gick även det. Och segern över alla kraxande olyckskorpar blev total när hon kunde ställa upp i sin första distanstävling och fullföja den med Ztefan!

I början av dera tävlingskarriär gick det långsamt och Ztefan tog sig nätt och jämnt runt på den maxtid som sätts för distansritten i respektive tävling, men han tog sig runt. Detta var -98 och Jessica tyckte att alla de andra som hon tävlade mot red så fort, de liksom bara travade förbi henne och hon säger "Jag kommer ihåg att jag tänkte att, Gud vad de rider fort. Så där fort kommer jag aldrig någon gång att kunna trava."

Eftersom Ztefan nu var den häst han var så hade Jessica aldrig några krav på honom. Det hela blev som en trevlig resa genom åren utan att känna sig frestad att driva på för hårt. Så småningom började Jessica inse att Ztefan var riktigt bra distanshäst!